Lite om perukmakaryrket

PERUKMAKAREN Jacob Rahm (se släktregistret) arbetade vid sin död 1800 på Operan i Stockholm. Nedanstående text är ett sammandrag av den mycket läsvärda artikeln "Perukmakare i en småstad" från Släktforskarnas Årsbok 2004. Texten publiceras med benäget tillstånd av författaren Bengt Hjord:

"UNDER ANDRA HÄLFTEN av 1600-talet kom perukmakarhantverket till Sverige. Det var då ett relativt ungt hantverk, i det att de metoder som användes hade utvecklats bara några årtionden tidigare. Peruker hade naturligtvis använts långt tidigare - faktiskt finns det bevarade peruker från det forntida Egypten - men med de nya tillverkningsmetoder som nu började användas kunde man göra dem mer "fulländade" än tidigare. Hantverket i modern mening räknar sitt ursprung från den här tiden. I och med att en ny framställningsteknik utvecklades formades också det nya hantverket, och ännu i dag används till en del samma metoder och verktyg som för över trehundra år sedan.

Att bära peruk blev högsta mode i Frankrike vid seklets mitt med Ludvig XIV:s hov som modebildare, och under de närmaste decennierna spreds modet till de övriga europeiska ländern. Sverige drabbades på 1660-talet, då modet här blev allt vanligare.

Perukmodet höll i sig i nära tvåhundra år. De stora allongeperukerna blev med tiden allt mindre och ersattes efterhand av de lättare och relativt "smidiga" rokokoperukerna. Men vid sjuttonhundratalets slut hade peruken spelat ut sin roll som modeaccessoar, även om den kunde förekomma ännu en tid i olika sammanhang.

ATT UTBILDA SIG inom ett hantverk krävde under skråtiden många år av träning. För att bli mästare och medlem i ett ämbete eller borgare med burskap i en stad fordrades att den sökande först och främst hade utstått ett visst antal läroår som lärling - sex år var ingen ovanlig lärotid - och blivit utskriven som gesäll. Därefter kunde han ta kondition hos en mästare, eller ge sig ut på vandring till olika städer för att fullkomna sig i yrket. Först efter att ha varit gesäll ett antal år kunde han göra anspråk på att få göra ett mästerstycke och slå sig ned i någon stad som mästare."

I perukverkstaden utfördes många sysslor. En trässerska sitter vid en trässram vid fönstret. I mitten blir en kund rakad och till höger är en gesäll i full färd med att frisera en peruk. Det var en av de begränsade sysslor en gesäll fick ägna sig åt professionellt. Till vänster sitter mästaren själv. Han var ensam om att få sätta nytt hår på perukerna. (Ur Diderots Encyclopédie des arts et des métiers från 1765)